"Favorit i repris" Belgisk vallhund / Malinois

För några år sedan presenterade Hoppet olika raser, så jag tänkte att det kunde vara på plats att ta upp detta igen. Jag tänkte börja med att presentera min favoritras, Belgisk vallhund/Malinois, och då främst det som kallas bruksmalle.

Belgisk vallhund är en ras med fyra olika varianter. Tervuren, groenendal, lakinois och malinois. Alla de fyra varianterna härstammar från olika städer i Belgien. Malinoisen kom sent till Sverige. De har bara funnits här sedan början på 80-talet. Som många andra raser i dag så är Malinoisen delad i två olika typer. Utställningsvarianten och bruksvarianten. De skiljer sig en hel del från varandra, både exteriört och mentalt. Bruksmallen har självklart samma förfäder som en "vanlig" malle. Skillnaden är den att när rasen Malinois skapades såg några uppfödare till att målmedvetet avla på hundar med goda skydds- och bruksegenskaper, de brydde sig inte så mycket i hur den exteriöra rasstandarden skulle se ut. Dessa hundar ligger till grund för vad vi i dag kallar "bruksmallar"som är ofta av grövre typ och inte lika ädel som en "showmalle".

Det finns väl ingen ras som under 2000-talet varit så omdiskuterad som just bruksmallen. Inte så konstigt med tanke på att ingen annan hundras har etablerat sig så fort inom bruks- och tjänstehundsvärlden i Sverige. Vissa motsträviga hävdar att det är en IKEA schäfer och det får väl stå för dem. Polisen har också fått upp ögonen för malinoisen, (ca 16% av polisens hundar idag) Stockholm är fortfarande lite motsträviga, men i Göteborg finns det ett ganska stort antal. Utomlands har "bruksmallen" varit känd sedan länge. Det är just "bruksmallen" som har toppat bruksproven, i IPO-VM alla raser har bruksmallarna legat i topp ett flertal år i Europa.

I dag finns det ungefär 250 bruksmallar födda i Sverige. Jag har valt bruksmallen för den passar mig bra. Jag tycker det är viktigare att koncentrera sig på bra mentalitet än öronens storlek (något som är väldigt viktigt på en utställningsbelgare) ja. Jag vet att vissa hävdar att det går att kombinera de båda, men som det ser ut idag är de olika. Bruksmallen är en otroligt intensiv hund med oerhört stor aptit på livet. Den är nästintill outtröttlig i sin arbetsiver och har en förträfflig näsa. Paradgrenen nr. 1 är förstås skyddet. Nästan alla bruksmallar har de egenskaperna som krävs för att bli en bra skyddshund, sin kamplust och sin okänsliga kropp. Hård utan på och mjuk inuti!

Att ha en så arbetsvillig hund är inte alltid till fördel, hittar inte du som ägare på saker, så gör den det själv. Den använder mer än gärna soffan som en velodrom och förstår inte alls varför du grymtar. Pratet malleägare emellan är inte om deras malle ätit sönder saker, utan snarare hur mycket! Den är envis som få, otroligt "jobbig" som liten (dvs. ca tre år, eller hela dens liv???) Och har som sagt mycket välutvecklad kamplust. Ofta finns det även skärpa och försvar med i bagaget men det är inte ofta en bruksmalle tar till de egenskaperna då kamplusten är överhängande. Snarare kan de "hångla" så mycket att man blir trött på dem. Rätt hanterad är bruksmallen den optimala bruks/tjänst/familjehunden men den kräver sin förare för att formas på ett lämpligt sätt. Den är mycket snabb i huvudet så det gäller att hänga med i svängarna, det kan bli rätt, men lika gärna fort och fel.

Kerstin Karlsson, Foggens kennel