Varför går jag upp halv fem en söndagsmorgon?

”Normala” människor ligger kvar extra länge i sängen på söndagar, kanske äter frukost i sängen och har det mysigt. Men jag, jag går upp klockan halv fem! Varför gör jag det då? Jo, jag ska tävla igen. Denna gång är det bara på Solna-Sundbybergs BK så det är inte så långt att åka. Andra gånger har jag åkt både tio och 20 mil och därmed gått upp ur sängen ännu tidigare.

Ja, eftersom jag nu inte kan anse mig själv som normal går jag alltså upp i ottan för att åka till annan brukshundklubb för att tävla. Nervös förstås och lite ont i magen. Med stora förväntningar i bagaget börjar vi dagen, denna dag är det skydds i högre klass som gäller. Förhoppningen är alltså att bli uppflyttad till nästa klass, elit. Dagen börjar med samling 06.30 (och jag undrar varför inte nya medlemmar tävlar bruks….???) Därefter avgår det ut till spårmarkerna, alltid pirrigt att släppa på spåret när domarna står hack i häl och bedömer allt man gör, lilla hunden hittar alla pinnar och den stora och sista pinnen. Betyg 10! Lyckan är fullständig, härligt att tävla med hund! Nästa moment för dagen är uppletande, ut och leta säger jag till hunden, hunden letar och letar och letar, men var är de fyra föremålen som hunden ska hitta? Fem minuter går snabbt och bara ett föremål hittas. Bajs också tänker jag, betyg 0! Ska aldrig mer tävla, skiter i det här det är ju inget roligt alls. Men fortsätter väl tävlandet för dagen i alla fall, sen får det vara slut.

Platsliggningen går bra, lydnaden lika så. Hoppet börja återigen växa, kanske jag har chans på uppflyttning trots 0:a på uppletandet, blir lite pirrig och glad igen, det är ju ganska kul att tävla. In på skyddsplanen, börjar jättebra, 9:o på transporten skönt! Den har jag haft problem med, korgarbetet fungerar bra, hoppet fortsätter att lysa, kul det här med tävling! Men, så dalar hoppet igen klant till förare det är vad jag är! Gör fel trots att jag så väl vet att jag måste ha rätt position för att hunden ska ha en sportslig chans att hinna bita i skyddsärmen, men ack inte gör kroppen som den blir tillsagd inte. I 30 år har jag hållit på med detta, ska jag aldrig lära mig? Ja, då rök uppflyttningsplanerna i dag också då, bajs också, ska aldrig mer tävla…..

Kanske är det dags att söka upp en professionell hjärnskrynklare för att se om det är något allvarligt fel på lilla huvudet? För vet ni vad jag gjorde är jag kom hem? Anmälde till ytterligare tävlingar!!! Det betyder ju tidiga mornar igen, känslomässig berg och dalbana, och kroppsliga illamåenden. Men när hela tävlingen går bra, då är det total lycka! Jag får bekräftelse på att all tid jag har lagt ner på min träning har gett resultat och det är en stor morot att anmäla sig till tävlig, då blir min träning mycket mer målmedveten. Och det är faktiskt kul att träffa vänner och bekanta, även klockan 06.30 på morgonen, tro det eller ej! Så du som inte har varit tillräckligt tokig för att pröva på det här med brukstävling, pröva! Det är faktiskt jättekul! (eller…?)

Kerstin Karlsson

Ps: Nästa tävling gick det bra, vi blev uppflyttade till elit skydds, visst är det härligt med tävlingar…

Varför går jag upp halv fem en söndagsmorgon?